En berg- och dalbana genom erfarenhetsexpertutbildningen

”…Efter intervjun gick jag till bilen tillsammans med den en av dom som var på intervjun. Vi skildes åt med ett ’…hoppas man kommer in, kanske vi ses igen då’. Och det gjorde vi senare på hösten, på första utbildningsdagen på erfarenhetsexpertutbildningen. 

Jag var riktigt nervös. Jag såg en ledig plats bredvid det bekanta ansiktet från intervjudagen i våras. JagEmma oli koulutuksen alkaessa innostunut, mutta hermostunut. satt mig ner, jag var en av sjutton. Hanna, vår lärare hade oss att välja ut figurer som beskrev oss själva, hur vi är och hur vi känner i just den stunden. Jag valde Hemulen, eftersom jag upplever att jag har lätt för att se det vackra i människor, så som Hemulen ser i sina växter och frimärken men samtidigt är jag rätt flummig. Att välja figurer var ett väldigt smidigt sätt. Man fick välja hur mycket man berättade om sig själv, det var också okej att bara säga ”jag är som Hemulen”.

Jag var nervös för hur det skulle vara att berätta om sina jobbigaste perioder i livet inför en massa okända. Men de kändes inte som okända där. Vi hade en gemenskap i gruppen från början. Alla var där av samma orsak, vi hade gått igenom något svårt, kommit ur det och nu ville vi använda oss av våra erfarenheter, dra nytta av dem. Man behövde inte heller berätta något man inte ville. Hanna gjorde det klart för oss; att man har kanske delar i sitt liv som man aldrig kommer prata om inför folk, och det är ok.  

På den första utbildningsdagen pratade vi egentligen inte alls om vilka erfarenheter vi har i bagaget. Den andra utbildningsgången hade vi s.k. speed-date där man fick berätta kort för en person åt gången. Det kändes tryggt att man tog små, små steg i att öppna upp sig.  

I skrivande stund är utbildningen nästan helt avklarad. Det har varit en berg- och dalbana av känslor, precis som Hanna sa på första utbildningsdagen, att det kommer vara. Ibland kändes det som att man aldrig kommer ha ”det som krävs” för att bli en erfarenhetsexpert. Jag har ännu inte kommit fram till om jag hatar eller älskar att föreläsa. Men den mest förekommande känslan under utbildningen har varit en iver. Att jag hittat ett svar. Något som möjliggör att bli hörd, att kunna påverka. Erfarenhetsexpertrollen har inga tydliga ramar. Man får själv definiera vad den innebär. Något som jag kanske hade önskat mig från mitt sjukskötaryrke men som lite var en besvikelse då jag utexaminerades.

På utbildningen har man fått öva och prova sig fram för att hitta det man är intresserad och bekväm med. Första föredraget var 5 minuter. Sen har man haft olika sorters uppgifter och grupparbeten. Första gångerna vågade jag inte markera trots att jag hade något att säga. Senaste gångerna har jag inte markerat utan bara sagt rakt ut det jag hade att säga. Jag har fått öva min finska. Jag gick nämligen utbildningen på mitt andra modersmål. Jag hade fått göra uppgifterna på svenska, men eftersom jag i framtiden både vill göra uppdrag på svenska och finska, bestämde jag mig att öva under utbildningen att göra allt på finska.  

Utbildningen är inte bara till för att ge oss teoretiska fakta. Den är till för att få oss att växa till erfarenhetsexpert, att få ett brett perspektiv på olika sjukdomar och svåra livssituationer utifrån de andras berättelser, att prova på var ens plats som erfarenhetsexpert är och vilka möjligheterna är.  Koulutuksen aikana kasvaa kokemusasiantuntijan rooliin. Omaa kasvutarinaansa voi seurata kirjoittamalla tuntojaan ylös kasvukirjaan.

Det har gått bra att utföra utbildningen trots dagsjobb som sjukskötare. Det har varit roligt att samlas tisdagskvällar med utbildningsgruppen. 

Coronaviruset har ju påverkat utbildningens gång. Vi har fr.o.m. årsskiftet varit indelade i två grupper. Så jag har inte träffat ena halvan på några månader. Det har varit både på gått och ont. Det blir kanske mera diskussion i en mindre grupp, men diskussionen blir kanske inte lika mångsidig då hälften fattas. Senaste månaden har utbildningen legat på is. Dimissionen, som skulle vara i mars har skjutits upp till juni. Under tiden har vi en gång i veckan träffats via Teams och diskuterat olika ämnen.  

Trots att allting skjutits fram och utbildningen drar ut på tiden, så är jag och mina klasskamrater överens om att det var bäst så. Vi kör hellre live sen när det är möjligt. Man lär sig bättre så. Vi har kommit överens om detta i gruppen tillsammans med Hanna. Det är en speciell värld just nu, och den har påverkat vår utbildning. Jag tycker dock det är fint att det alltid har frågats vad vi som studerande tycker är bäst.  

Det du nyss läst är min utbildnings resa, min resa till att bli en erfarenhetsexpert. Den resan har just börjat. Det finns oändliga möjligheter. Jag började utbildningen som en vilsen sjukskötare. Och nu jobbar jag med ett av mina drömjobb här på projektet. Erfarenhetsexpertverksamheten har knappt kommit igång ännu tror jag, men det känns som att det kommer bli något riktigt, riktigt stort. Det kommer vara roligt att gå tillbaka och läsa den här texten, som jag skrivit som erfarenhetsexpertstuderande, om tio år.  

 

Blogitekstin on kirjoittanut Emma Geisor. Hän työskentelee Ääni kokemusasiantuntijuudelle -hankkeessa hanketyöntekijänä ja valmistuu kokemusasiantuntijaksi kesällä 2021.Jag heter Emma Geisor och jag skriver i denna blogg ur ÄK-projektets projektarbetares roll. Min resa till att bli en erfarenhetsexpert började egentligen redan då jag mådde som sämst. Då jag nu som då fick hopp om tillfrisknande och en framtid tänkte jag att jag någon dag kommer ha nytta och kunna använda mig av mina erfarenheter. Våren 2020 sökte jag och kom in på erfarenhetsexpertutbildningen. Mars 2021 har jag börjat jobba inom projektet.  

Jag är även en sjukskötare sedan 2018, och har jobbat tidigare inom missbrukarvård. Sjukskötarbakgrunden är till stor nytta då jag har flera olika synvinklar på social- och hälsovården. Jag upplever att man genom erfarenhetsexpertisen kan påverka och utveckla de brister man märkte i olika tjänster som klient, men också som vårdare. 

 

0
0

Hur var det att söka till erfarenhetsexpertutbildningen för ett år sen?

Varje gång jag hade en gnista av hopp om att tillfriskna under min sjukdomsperiod, så tänkte jag för mig själv att jag en dag ska använda mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra.  

Det var slutet av sommaren 2020 och jag hade tillsammans med min terapeut kommit fram till att vi var färdiga, att jag inte längre fick något ut av våra samtal. Då visste jag att det var dags att påbörja något nytt, men vad?  

I mitt yrke som sjukskötare delade jag ut broschyrer där det stod ”Ääni kokemusasiantuntijuudelle – En röst åt erfarenhetsexpertisen” och att ansökningsperioden är i gång. Jag lade ner en broschyr i min egen väska.  

Väl hemma plockade jag fram broschyren och gick in på hemsidan som den hänvisade till. Jag öppnade ansökningsblanketten, sparade den på min dator, och där blev den orörd. Jag tänkte att jag knappast skulle komma in, för min erfarenhet består av ångest, utmattning och ätstörda problem. Ingen lång medicinlista eller diagnoslista. Inga självmordsförsök eller vårddygn på psykiatriska avdelningar. Endast vanlig tonårsproblematik. Vem har inte haft ångest till exempel?

Några veckor senare fick jag syn på broschyren igen då jag städade skrivbordet. Ansökningstiden skulle ta slut om någon dag.  

Jag lade ifrån mig allt jag hade, avbröt städningen och satt mig vid datorn. Jag fyllde i ansökningsblanketten, endast med franska sträck, det skulle gå snabbt. Lämnade in blanketten. Det var gjort nu.

Ca. en månad senare blev jag uppringd av projektkoordinatorn Hanna. Hon sa att dom gärna skulle höra mer om mig på en intervju. Jag fick ett mejl med information, tid och datum, samt en artikel jag skulle läsa innan intervjun.  

Intervjun ägde rum i en kantin, det var soligt, eller kanske det regnade? Jag var nervös. Jag kom i tid och i aulan satt en okänd person. Hon frågade blygt om jag också var på väg till intervjun. Vi klickade direkt och berättade kort om oss själva, våra erfarenheter och varför vi ville bli erfarenhetsexperter. Tänk att man bara sådär berättade om det jobbigaste man varit med om i hela sitt liv, åt någon man aldrig sett förr. Men det kändes så naturligt. Nervositeten lättade. Vi blev inkallade i kantin.  

Under intervjun satt vi fyra, som hade sökt till utbildningen, och pratade om olika ämnen och frågor som dom fyra intervjuledarna ställde. Det kändes faktiskt riktigt naturligt och vi fick ett bra flyt i diskussionen.   

Efter intervjun gick jag till bilen tillsammans med den en av dom som var på intervjun. Vi skildes åt med ett ”…hoppas man kommer in, kanske vi ses igen då”. Och det gjorde vi senare på hösten, på första utbildningsdagen på erfarenhetsexpertutbildningen.  

 

Blogitekstin on kirjoittanut Emma Geisor. Hän työskentelee Ääni kokemusasiantuntijuudelle -hankkeessa hanketyöntekijänä ja valmistuu kokemusasiantuntijaksi kesällä 2021.Jag heter Emma Geisor och jag skriver i denna blogg ur ÄK-projektets projektarbetares roll. Min resa till att bli en erfarenhetsexpert började egentligen redan då jag mådde som sämst. Då jag nu som då fick hopp om tillfrisknande och en framtid tänkte jag att jag någon dag kommer ha nytta och kunna använda mig av mina erfarenheter. Våren 2020 sökte jag och kom in på erfarenhetsexpertutbildningen. Mars 2021 har jag börjat jobba inom projektet.  

Jag är även en sjukskötare sedan 2018, och har jobbat tidigare inom missbrukarvård. Sjukskötarbakgrunden är till stor nytta då jag har flera olika synvinklar på social- och hälsovården. Jag upplever att man genom erfarenhetsexpertisen kan påverka och utveckla de brister man märkte i olika tjänster som klient, men också som vårdare. 

0
0