Hur var det att söka till erfarenhetsexpertutbildningen för ett år sen?

Varje gång jag hade en gnista av hopp om att tillfriskna under min sjukdomsperiod, så tänkte jag för mig själv att jag en dag ska använda mig av mina erfarenheter för att hjälpa andra.  

Det var slutet av sommaren 2020 och jag hade tillsammans med min terapeut kommit fram till att vi var färdiga, att jag inte längre fick något ut av våra samtal. Då visste jag att det var dags att påbörja något nytt, men vad?  

I mitt yrke som sjukskötare delade jag ut broschyrer där det stod ”Ääni kokemusasiantuntijuudelle – En röst åt erfarenhetsexpertisen” och att ansökningsperioden är i gång. Jag lade ner en broschyr i min egen väska.  

Väl hemma plockade jag fram broschyren och gick in på hemsidan som den hänvisade till. Jag öppnade ansökningsblanketten, sparade den på min dator, och där blev den orörd. Jag tänkte att jag knappast skulle komma in, för min erfarenhet består av ångest, utmattning och ätstörda problem. Ingen lång medicinlista eller diagnoslista. Inga självmordsförsök eller vårddygn på psykiatriska avdelningar. Endast vanlig tonårsproblematik. Vem har inte haft ångest till exempel?

Några veckor senare fick jag syn på broschyren igen då jag städade skrivbordet. Ansökningstiden skulle ta slut om någon dag.  

Jag lade ifrån mig allt jag hade, avbröt städningen och satt mig vid datorn. Jag fyllde i ansökningsblanketten, endast med franska sträck, det skulle gå snabbt. Lämnade in blanketten. Det var gjort nu.

Ca. en månad senare blev jag uppringd av projektkoordinatorn Hanna. Hon sa att dom gärna skulle höra mer om mig på en intervju. Jag fick ett mejl med information, tid och datum, samt en artikel jag skulle läsa innan intervjun.  

Intervjun ägde rum i en kantin, det var soligt, eller kanske det regnade? Jag var nervös. Jag kom i tid och i aulan satt en okänd person. Hon frågade blygt om jag också var på väg till intervjun. Vi klickade direkt och berättade kort om oss själva, våra erfarenheter och varför vi ville bli erfarenhetsexperter. Tänk att man bara sådär berättade om det jobbigaste man varit med om i hela sitt liv, åt någon man aldrig sett förr. Men det kändes så naturligt. Nervositeten lättade. Vi blev inkallade i kantin.  

Under intervjun satt vi fyra, som hade sökt till utbildningen, och pratade om olika ämnen och frågor som dom fyra intervjuledarna ställde. Det kändes faktiskt riktigt naturligt och vi fick ett bra flyt i diskussionen.   

Efter intervjun gick jag till bilen tillsammans med den en av dom som var på intervjun. Vi skildes åt med ett ”…hoppas man kommer in, kanske vi ses igen då”. Och det gjorde vi senare på hösten, på första utbildningsdagen på erfarenhetsexpertutbildningen.  

 

Blogitekstin on kirjoittanut Emma Geisor. Hän työskentelee Ääni kokemusasiantuntijuudelle -hankkeessa hanketyöntekijänä ja valmistuu kokemusasiantuntijaksi kesällä 2021.Jag heter Emma Geisor och jag skriver i denna blogg ur ÄK-projektets projektarbetares roll. Min resa till att bli en erfarenhetsexpert började egentligen redan då jag mådde som sämst. Då jag nu som då fick hopp om tillfrisknande och en framtid tänkte jag att jag någon dag kommer ha nytta och kunna använda mig av mina erfarenheter. Våren 2020 sökte jag och kom in på erfarenhetsexpertutbildningen. Mars 2021 har jag börjat jobba inom projektet.  

Jag är även en sjukskötare sedan 2018, och har jobbat tidigare inom missbrukarvård. Sjukskötarbakgrunden är till stor nytta då jag har flera olika synvinklar på social- och hälsovården. Jag upplever att man genom erfarenhetsexpertisen kan påverka och utveckla de brister man märkte i olika tjänster som klient, men också som vårdare. 

No Comments

Sorry, the comment form is closed at this time.